Fint väder

Även träd kan behöva en kram!

Här har faktiskt heliga Birgitta passerat

Lite här med

Lite snö kvar

Jag och min skugga på vårpromenad långfredag 2005

Min fina BMW igen

Min fina BMW

Marie-Louise

Våra fina platser

Tomas letar efter ett lämpligt prospekt

Helen

Större än vad det ser ut och tallen lutar sig mot en gammal ek.

Vallaskogens nya innevånare, kallad Gudrun kanske. 

Även stora träd faller. 

En söndag efter Gudrun

Den storm som drog fram härom veckan döptes till Gudrun, "Oh, Gudrun!". Gudrun ställde till en hel del, strömlöshet och elände. Vi stadsbor kanske inte blev så där hemskt drabbade, men helt spårlöst gick hon inte förbi. Min älskade Vallaskog, gammal och vacker saknar en del av sina innevånare. Flera av de hundraåriga träden föll som just det, furor. Nya innevånare har kommit till, i alla fall en. Årets första lammunge är född, kanske t om under stormnatten. Om det är en hon antar jag att den döps till Gudrun.

Delar av Vallaskogen är ju brukad och bebodd sedan ett par tusen år. Det var inte skog på den tiden, som skog är den ny relativt sett, kanske bara nåra hundra år. Det är en bondeskog, den är inte alls vild, bara förvildad. Meningen är att den ska återställas i det skick som den var för femtio, sextio år sedan, när kor och får betade där och man tog ved till husbehov.

För en tjugo år sedan så där så ville någon stadsplanerare med storhetsvansinne bygga en trafikled rakt genom skogen, den låg ju bara där ivägen för den nya tiden. En massiv kampanj ifrån gräsrötterna lyckades få till stånd en folkomröstning om Vallaleden och där blev svaret ett mycket tydligt nej.

Vi är alla tacksamma för allt arbete som ett gäng eldsjälar la ner för att rädda vår skog, men för något år sedan stack ett mycket fult huvud upp från denna kropp.

Vallaskogen hade på de femtio år eller så som den legat oanvänd förvildats och vuxit igen. Massor med lövsly, mörk och igenvuxet, som skogar blir när de inte sköts. Alltså Vallaskogen är ingen ursprunglig urskog som funnits i årtusenden, ingen Fangorn, utan en bondeskog, odlad och tidigare tuktad.

Stadens fäder och mödrar funderade och utredda under ett antal år och under tiden så fick de i sina händer resten av Vallaskogen, den som hade tillhört militären. Inventeringar och undersökningar gjordes och en del av reslutaten sipprade ut till oss vanliga medborgare. Intressantare och intressantare. Får började beta, ett gäng kossor hade plötsligt sitt sommarviste i skogen. Lövslyn började försvinna. Mindre plantor åts helt enkelt upp och de större höggs ner. Staket byggdes, skogen blev ljusare och öppnare, groddammar som täppts igen på 70-talet för att inte barn skulle drukna i dem återuppstod.

Så en dag så var skogen ett reservat och en skötselplan hade skapats. Skogen skulle så långt som möjligt återställas och bli en bondeskog, med betande djur och skogsskötsel, dvs avverkning som den var förr.

Kossor och får betade. Första åren så verkade det som om de gnagde på bara jorden, det såg helt öde och tomt ut. Små trädplantor åts upp och allt blev ljusare. Kossorna såg rätt så välgödda ut, så det gick nog ingen nöd på dem.

En vårdag för några år sedan kom jag promenerande genom skogen, förbi ko- och fårhage och får se en vit och ljusgrön matta som brett ut sig i skogsbackarna. Vitsippor i mängd! Senare under sommaren så börjar marken i övrigt bli grön, örter som jag inte vet vad de heter, men som inte hade vuxit där på åratal.

Grönare, öppnare och ljusare. Och det började lukta gott, inte bara från växtligheten, utan också ifrån betesdjuren. Djur som går på bete och som äter det som deras magar är skapade för att äta, luktar gott. Deras spillning luktar inte mycket heller och den torkar snabbt till hårda kakor. Inte alls som den illaluktande sörja som finns i kostallar med hårt drivna mjölkkor.

Trevligt för ögonen, det luktar gott och så börjar man höra andra ljud än trafikbuller! Insekter! Trevligt faktiskt när man är stadsbo och bor där inte ens flugor överlever! OK, ett och annat myggbett, men det är det värt.

Då sticker det fula huvudet upp i form av en gammal Vallaledsaktivist som hade besökt "sin" skog och ve och fasa upptäckt att det saknades växtlighet. Lövslyet som han kämpat så för att bevara var borta och istället illaluktande kor som drog till sig flugor så ingen kunde vistas i deras närhet! Givetvis så var det ett lömskt sätt att få stadens innevånare att sluta besöka skogen så att den utan protester kunde kalhuggas och marken säljas till husbyggen!

Skogen hade räddats för att bevaras exakt som den var alltså och aktivisten hade rätt att bestämma hur den skulle brukas för all framtid. Har man räddat något så är det ens egen som för all framtid, typ.

I takt med fler betesdjur och varsam röjning har det bara blivit fler besökare. Om nu någon märker att det luktar djur så är det nog bara nyttigt för själen, tror jag.

Och skogen är reservat och kan inte bebyggas.

Nytt år och...

nytt liv på mer än ett sätt. Dags att skaffa en ring till. Jag brukar skaffa mig ett nytt hål i örat och en ny ring när jag har gjort någon stor ändring i mitt liv, positiv ändring alltså. Nu tar jag inte bort en ring när det händer något dåligt, då skulle jag inte ha någon kvar vid det här laget.